Jag lägger söndagen på premiären för långfärdsskridskor. Fyra sjöar i Härrydatrakterna avverkas.
I terrängen mellan de där sjöarna navigerar vi med telefon. Som man gör nuförtiden. I det sammanhanget är det naturligtvis ytterst genomtänkt att förvara sina lägenhetsnycklar i samma ficka som telefonen. Då är det ju liksom inte alls någon risk att man tappar dem.
Så tänker jag nu i efterhand i alla fall.
Så när jag kommer hem står jag där på verandan. Kall och hungrig. Och utelåst.
Nåja. Jag ska inte gnälla över det. Några mobilsamtal och några promenader kors och tvärs över stan så var det löst. Mobilen är ju nyckeln till allt.
Värre var det förra gången jag tappade mina nycklar.
Tidigt 90-tal. Sent på natten. Inte helt nyktert. Sådär 10 meter från min port famlar jag upp mina nycklar och tappar dem. Jag tappar inte dem på marken. Nej, jag tappar dem naturligtvis i den enda avloppsbrunnen som finns inom sådär en kilometers radie.
Plums.
Så där står jag. Halvfull mitt i natten.
Tidigt på 90-talet hade man inte mobiltelefon. I området jag bodde hade man i regel inte heller porttelefon. Man låste portarna om natten bara.
Att mitt i natten gå runt i sin stadsdel och försöka väcka nån man känner genom att kasta sten på deras fönster är inte helt effektivt. Inte helt enkelt. Inte helt populärt bland kringboende.
Men det löste sig även den gången. Tänk er det. Saker och ting löste sig utan en iPhone.
Obegripligt.
0 Svar till “the premobile era”