falling down-moment

Hemköps kö är i vanlig ordning ohyggligt lång. Jag är bakis efter kontorets julfest och ska bara köpa lite frukost som kan få mig att piggna till lite fortare.

Inget annat. Det borde gå fort.

Längst fram i kön står två ungdomar som har plockat åt sig en ohygglig mängd apelsiner och bananer. Det ser ut som om de själva ska öppna fruktaffär. Kassörskan knogar på med att väga bananklaser efter bananklase och knappa lite på sin kassaapparat. Det visar sig att ynglingarna är utsända av sin chef, mamma eller dagisfröken för att köpa frukt. De har fått 600 kronor att handla för. Så långt inga problem.

Kaoset börjar när displayen på kassan börjar visa summor som överstiger 600 kronor.

Problem.

Ynglingarna förklarar situationen och kassörskan börjar under tyst protest plocka undan frukt som hon förmodligen senare kommer att få bära tillbaka genom affären. Redan här börjar mitt för dagen extremt korta tålamod att tryta. Ska jag behöva köa längre än nödvändigt på grund av de här klåparna?!

Övningen i kassan fortsätter. Nu gäller det förstås att komma ner till de där 600 kronorna. För många bananer har redan slagits in i kassan. Det visar sig då att kassörskan inte kan ta en bananklase och kreditera den, utan givetvis måste väga om alla 38 bananklasarna.

Det skyfflas bananklasar fram och tillbaka och till slut visas en ny slutsumma på displayen. Fortfarande över de magiska 600 kronorna!

Svetten börjar tränga sig fram i min panna. Jag är irriterad. Jag börjar sucka högt för att tydliggöra att jag faktiskt borde få betala min jävla frukost nu! Nu! Fan!

Längst fram i kassan görs hela bananproceduren om igen. Bananklasar hit och dit och en ny slutsumma. Fortfarande över 600 kronor!

Hur jävla svår kan det vara?! Måste ni köpa så många jävla bananer?! Kunde ni inte gått nån annan jävla stans, ekar det i mitt huvud och helt plötsligt har den ganska måttliga bakfyllan förvandlats till västa ångestattacken.

Bananproceduren görs om för tredje gången. Klasar hit och dit. Ny slutsumma. 600 kr.

Då kommer ynglingarna på att de borde ha några påsar att bära bananerna i. De hade inte tänkt på det innan. Givetvis inte. De börjar rutinerat att kasta tillbaka bananklasar till kassörskan för att börja om från början.

Då brister det.

Resolut tränger jag mig fram mellan pensionärerna i kön och hör mig själv gapa:

-VA, FAN!! JAG BETALAR RESTEN AV ERA JÄLVA BANANER BARA NI FÖRSVINNER HÄRIFRÅN SÅ FORT SOM MÖJLIGT! VI HAR FAN INTE TID HELA DAN!!!

Ynglingarna försvinner ganska fort. Den lilla tanten som stod tvåa i kön tittar chockad på mig och klämmer osäkert fram:

-Du, du… ehhh… du kan få gå före mig i kön.

Jag betalar min juice och min yoghurt och lummar upp till kontoret.

Annonser

5 Responses to “falling down-moment”


  1. 1 Johan fredag 28 november, 2008 kl. 16:39

    😀
    Jag kan se det framför mig. Du som alltid är så diplomatisk i din framställning…

  2. 2 yllet fredag 28 november, 2008 kl. 17:39

    haha!! jag tycker du gjorde rätt! Synd bara om tanten,..!

  3. 3 Magic fredag 28 november, 2008 kl. 19:44

    Jösses! Men sen då? Blev det ett ”killing spree” genom halva Göteborg?

  4. 4 Anna fredag 28 november, 2008 kl. 23:39

    Asså, visst bor inte du i Stockholm…

  5. 5 samtidigt söndag 30 november, 2008 kl. 10:01

    Tja… jag samlade ihop mig efter denna lilla scen och fortsatte inte med att gå bärsäk. Fast jag har ett par ställen på min lista.

    …och nej Anna, jag besöker er stad allt emellanåt, men huserar då bestämt i GBG.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




samtidigt twittrar

senaste kommentarer

arkiv